Den svenska deckardrottningen

Camilla Läckberg var 29 år gammal när hon debuterade med deckarromanen Isprinsessan 2003. Tre år senare sålde hennes hyllade och omtyckta böcker mest i hela landet. Camillas författarkarriär tycks ha gått som på räls, men sanningen är att deckardrottningen påbörjade sitt yrkesliv som ekonom. Under ett flertal år, som ekonom, i Stockholm vantrivdes Camilla och drömmen om att bli författare växte sig starkare än aldrig förr.

Solen vilar mjukt över husens rostfärgade tegelpannor. Det bohuslänska kustsamhället, Fjällbacka, är en sagolik idyll, med små enkla hus i ljusa kulörer. En stark vind, från det mörkblå havet, smyger sig in mellan de tättliggande husen och sätter ett prasslande liv i trädens löv. Jag drar upp luvan över huvudet och går pressande mot de kraftiga havsvindarna. Snart skådar jag det djupt gråblå havet, vars vågor leker i energiska rörelser. Ut i det öppna vattnet sträcker sig en betongbrygga, med både motor- och segelbåtar utmed kanterna.

Jag tittar ner på mitt armbandsur och visarna pekar mot 11.57. Jag börjar gå mot caféet där jag bestämt möte med deckardrottningen och får snart syn på en lång, smal kvinna med mörkbrunt hår utanför entrén. Det är självaste Camilla Läckberg. Hon ler stort mot mig och vi skakar vänligt hand. Vi kliver in i caféet och möts av en mysig atmosfär, med små runda vita bord, en glasdisk med nybakade bakelser och mängder

av hyllor fyllda med delikatesser. Vi slår oss ner vid ett av borden och Camilla säger glatt att det får bli en överraskning vad jag ska få smaka på. Ett par minuter senare kommer hon tillbaka med en triangelformad, nybakad pajbit, med ett täcke av vaniljsås över. Själv har hon tagit en stor muffins pyntad med florsocker, krossad choklad och hallon. Hon vecklar ner muffinspappret och tar ett stort bett i bakelsen, medan jag tar en smakbit på den goda blåbärspajen. Snart tittar hon uppmärksamt på mig, som plockar upp papper och penna ur väskan.

– När påbörjade du ditt skrivande? Har du alltid gillat att skriva eller är det något som kommit på senare dagar? frågar jag vänligt och låter pennan vila mot pappret.
- Jag har alltid gillat att skriva! Ända sedan barnsben har jag ständigt berättat historier och tecknat små sagor, som jag satt ihop till böcker. Min allra första bok, Tomten, skrev jag när jag var fyra år gammal. Det var en blodig, läskig historia där tomtemor slog ihjäl tomtefar, säger Camilla och skrattar. Hon

berättar att det inte riktigt var hon som skrev sina första böcker, utan att det var hennes föräldrar. Hon ritade och gjorde teckningar, medan föräldrarna fick skriva texten som hon dikterade.
- Har intresset för mord och kriminalitet alltid funnits inom dig? frågar jag den leende kvinnan framför mig.
- Ja, det har alltid funnits där. Redan som liten flicka satte jag ihop hemska berättelser och detta är även det jag gör idag. Skillnaden är att desto fler är intresserade av att läsa mina berättelser nuförtiden, säger Camilla med ett stort leende.
Hon berättar att skrivandet endast förblev en dröm under hennes skoltid och att hon efter gymnasiet börjat på Handelshögskolan i Göteborg. Efter högskolestudierna flyttade hon till Stockholm och det blev ett par års arbete som civilekonom. Camilla vecklar ihop muffinspappret och börjar fundersamt fingra med det.
- När bestämde du dig för att lämna ditt arbete som ekonom för skrivandet? frågar jag och fäster blicken i hennes stora, gråblå ögon.
- Jag jobbade som produktchef för telefoni och internet på Fortum när jag tog mammaledigt för mitt äldsta barn Wille. Manuset för Isprinsessan blev antaget samma vecka som jag födde honom och när han var tre månader sa Fortum upp en massa personal, inklusive mig. Denna händelse såg jag som ett tecken på att jag skulle satsa på skrivandet istället. Därefter fick jag mina barn titt som tätt och under min föräldraledighet skrev jag konstant. När föräldraledigheten med min dotter Meja var över hade jag hunnit bygga upp en god utgångspunkt, där jag kunde försörja mig som författare, säger Camilla och rör runt med skeden i kaffekoppen framför sig.

Jag går bort till glasdisken och beställer två kanelbullar till mig och Camilla. Kassörskan tar en tång och lägger upp två väldoftande bullar på varsitt porslinsfat. Bullarna kostar 10: - styck och jag lämnar fram en skrynklig tjugolapp. Camilla skiner upp när jag ställer ner det krämfärgade porslinsfatet framför henne. Jag slår mig ner på den träfärgade stolen, mitt emot henne, drar av den yttersta kanten av bullen och börjar sakta äta på den.
Camilla berättar att hon ständigt pratade om sin dröm att skriva en bok, men att hon inte trodde att hon skulle lyckas. Efter mycket tjatande letade hennes kompis upp en kurs i deckarskrivande, som Camillas man sedan anmälde henne till. När hon började på kursen fick hon väldigt bra kritik, vilket gav henne ett större självförtroende. Under kursen började hon att skriva på sin debutbok ”Isprinsessan”. Fem dagar innan hon födde sonen Wille ringde ett förlag och meddelade att de ville ge ut boken. Sedan dess har hon skrivit ytterligare sju kriminalromaner, en barnbok och två böcker.
– Har du något tips till dem som drömmer om att bli författare, men som tror att det är omöjligt? frågar jag och sitter beredd med pennan i högsta hugg.
- Att tro på sig själv och att läsa mycket böcker för inspiration och lärdom är det viktigaste, enligt mig! Vill ni verkligen bli någonting så ska ni stå på er, kämpa och njuta av det ni gör. Med dessa ingredienser kommer ni att gå långt i livet, säger Camilla och blickar ut över sitt Fjällbacka. Jag tackar henne för vår pratstund och säger att jag ska ta till mig hennes inspirerande ord. Vi skakar hand, säger adjö och därefter kliver jag ut genom caféets dörr, med Camillas ord fastetsade i huvudet.